Just nu orkar jag inte

 

Jag har nu inlett mitt andra gymnasieår. Jag inledde starkt, var otroligt motiverad, visste vad jag hade framför mig och hade på klart exakt hur jag ska ta mig an året. 40 kurser, det är ingen omöjlighet, bara en utmaning. Men för varje dag som gick, sinade motivationen. Rejält. Jag vet inte hur det är med er, men ett par veckor in på skolåret drabbas jag alltid av postsommarångest. Motivationen är som bortblåst och jag längtar tillbaka till slöa dagar på gräsmattan, med glass. Jag vill sova till mitt på dagen. Jag vill hinna ta hand om mig själv. Eller snarare ha orken att ta hand om mig själv. Jag har ju tid nu också, men efter att jag skrivit färdigt textkompetensen så väljer jag att se hundra filmer på Netflix, för varken min kropp eller hjärna orkar med annat. Jag bara orkar inte gå och duscha, jag orkar inte städa rummet, jag orkar inte rensa garderoben, jag orkar inte planera morgondagens outfit och jag orkar inte tömma diskmaskinen.

 

På samma gång försöker jag minnas varför en sönderriven kromosom fortfarande kan vara en hel kromosom, och på hur mycket världens befolkning kommer att öka innan 2050, för att inte tala om koldioxidutsläppen. Jag försöker minnas skillnaden på instrumentell- och klassisk betingning och vad var det nu det hette det där tredje? På samma gång försöker jag bli av med förkylningen så att min musiklärare inte ännu en gång ska bli tvungen att höra min vacklande förkylningsröst som inte hittar ton. På samma gång försöker jag hinna med mina vänner som ringer och undrar var jag är. På samma gång kommer jag på att jag borde hälsa på hos mormor och morfar. På samma gång hör jag min mors röst när hon undrar varför jag är så lättirriterad. Och bror min, när såg jag honom senast? Sen den där flämtande andedräkten i nacken. Studenten. Vad ska du skriva Hanna? Har du tillräckligt med kurser Hanna? Vad kommer du behöva till vidare studier Hanna? Vart ska du söka Hanna? Vad ska du bli Hanna? Vad ska det bli av dig Hanna? Vad vill du Hanna? Vem är du Hanna?

Här någonstans bestämmer jag mig för att gå och sova. Mina läxor är inte gjorda.  Jag svarade aldrig åt mina vänner. Diskmaskinen är inte tömd och jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men just nu bryr jag mig inte. Just nu vill jag bara sova. Någon annan dag kommer jag orka, kanske inte i morgon, kanske inte i övermorgon, men någon dag kommer jag orka. Just nu däremot, orkar jag inte. Och just nu, är det helt okej, tänker jag. Just nu behöver jag inte orka. Just nu behöver jag inte veta.

Skrivet av Hanna Lagerström